Peter Glas författarskap inleddes
med Bostonvärks låttexter. Bostonvärk var en punkpoesirockgrupp i Lund i början av 80-talet. Musiken var en kombination av rock, blues, punk. Texterna var samtidskritiska och frihetshallucinatoriska. De dröp av livsåtstramande en- och tvåradingar, ”jag är fri som ett fallande träd”, ”din själ är i drömlandet, din kropp i motordånet”, rymden är tom, res inåt”, ”känn värken i en sidensjal”, ”vad är då en människa? – en utkastning från solen, en gaskvast, en flik av universums eld”. Det kunde låta så här – (Länk till Spotify).

En LP spelades in (betitlad just Bostonvärk) och i punkens anda startades eget skivbolag för distributionen, det blev Bakhåll, ett företag som senare blev ett bokförlag. Verksamheten innefattade även rockklubben Laterna Magica och filmbolaget Magnetiska Bilder.

Redan i debutboken (kortromanen Värk) och i de närmast följande böckerna (kortromanerna Zebradrömmen och Joker) är det lätt att upptäcka grundritningen för hela författarskapet – allt handlar om att göra saker, att söka, att kreera. Skapandet utan morgondag. Den kreativa frenesin, den produktiva fantasin, det maniska rotandet, den gamla nördkraftens heliga evangelium genomsyrar allt Glas gjort och gör.

Mycket tydligt också att både de avlägsna målen och drivkrafterna är irrationella. Ansträngningarna motiveras inte av att nå framgång eller tjäna pengar utan av en strävan efter att upptäcka dolda sammanhang och känna evidens. Aha-upplevelsen eller unio mystica är både rörelsens start och mål. Det är fråga om envist arbete i stort och smått, mixtrande med detaljer, enskilda ord, enstaka tankar, allt för att någon gång skymta en ny helhet, lite då och då, hastigt.

För vad är livet enligt Glas? Jo, en vandring i undrandets halvdunkel med ljuskäglan från den osande karbidlyktan eller den flimrande ficklampan som enda vägledning framåt, en ljuskägla som individen (=sökaren) är tvungen att styra alldeles själv, och det är inte alls svårt, det är bara att vinkla handleden en aning, men det är dramatiskt. I ett större perspektiv är allting ännu enklare, egentligen gäller det bara om att komma loss, allting annat är utvikningar. Den som söker skall finna. Den som hoppas skall få.

Det mesta i Glas författarskap handlar om precis detta – öppet eller i förtäckta ordalag – om själva huvudprojektet, om Bakhåll, om att driva förlaget vidare och utveckla det, styra det – tillsammans med Dekius Lack – decennierna igenom, förbi blindskär och minerade kobbar, in och ut ur återvändslaguner, alltid fila på framkomligheten, alltid undersöka alternativen, försöka hålla stålskrovet fritt från gravrost, regelbundet inspektera seglen. Rust never sleeps. Allt som spänns kan brista.

Värk handlar om den unge förläggarens vardag med interfolierade drömsekvenser i lundensiska parker, Zebradrömmen om samma sak en gång till men med drömmarna knutna till brännande öken och fläktande savann. I Joker förläggs det hallucinatoriska till vilda västern. Drömmarna – vare sig de är hallucinatoriska och galna eller mer stillsamma och beskedliga – är alltid drömmar om kärlek och – återigen – evidens. Sökandet efter evidensen är, enligt Glas, människans A och O.

Parallellt med skrivandet har Glas samlat på historiska ljudinspelningar för utgivning på Bakhåll. Det har blivit ett tjugotal CD-album, för närvarande finns sex album i försäljning, Litterära ljud del 1 och 2, Historiska spår del 1 och 2, Förevigade ljudögonblick del 1 och 2.

Det finns en särskild mystisk kvalitet i just historiska ljudinspelningar. En – det är märkligt – ännu starkare närvarokänsla än vad foto eller film kan ge. Om man lyssnar i lurar, blundar och skärper koncentrationen så förflyttas man i tid och rum. Plötsligt är man där, då, när det händer, man är med, man befinner sig alldeles intill den som talar. Dået – som kan vara en tidpunkt för över hundra år sedan när det gäller riktigt tidiga inspelningar – har på ett magiskt vis blivit just nu.

Man lyssnar till rösten av någon sedan länge död, Majakovskij, Sir Arthur Conan Doyle, Sigmund Freud och plötsligt sitter man på en stol intill dem (och blundar) eller man följer ljuden från en utdragen händelse, som direktrapporteringen från landstigningen i Normandie. Man är där, man är med.

Även själva jakten på ljuden är uppenbarligen ett stort spänningsmoment för Glas. Upprepade resor till USA, rotande i vinyl- och 78-backar, besök på arkiv, utbyten med andra samlare. Han berättar med glöd om hur radionestorn Oscar Brand själv skänkte honom inspelningen av ett av Dylans första radioframträdanden, om hur Andy Lanset på WNYC försedde honom med en fascinerande Kerouacinspelning och med Che Guevaras rungande tal i FN, om hur han lyckades utverka inspelningarna av telefonsamtalen till SOS Alarm under Palmemordet direkt från Palmekommissionen. Och så vidare. Ljud är något stort, det är person, handling, historisk händelse som fortplantas i luften. Inspelat ljud är att återfå stunder som varit förlorade sen lång tid tillbaka, mirakulöst. Man lurar tidspilen, man rubbar förgänglighetens orubbliga väsen, man trotsar glömskan, och döden.

Ett annat sökande som varit stort i Glas liv är intresset för apacherna. Under mer en tio år var apacheforskningen det febrigaste av hans många projekt, med resor till reservaten i New Mexico, Arizona och Oklahoma både 2000 och 2010. Boken om Geronimo utkom 2011. Varför då detta brinnande intresse för just apacherna? Det beror troligen på det storartat heroiska i deras historia som folk. Apacherna är förlorarna som hade rätt. Landet hade varit deras sedan urminnes tid men så kom den vite mannen och började roffa. Apacherna kämpade med enkla medel mot en vit övermakt som var mångfaldigt starkare och hur det till sist skulle gå var givet. Men vilket motstånd apacherna bjöd! Det är i princip omöjligt att stoppa historiens stora lokomotiv. Loket som kom dånande mot dem var hela industrialismen och hela kapitalismen, med oändlig kraft, medan apacherna bara hade sig själva, sin förankring i naturen, sin urgamla kultur, sin disciplin, sin list, sin stolthet. Slutet – nederlaget – var ofrånkomligt för alla indianstammar, men apacherna höll ut längst och deras heroiska strider mot de vita, särskilt de sista tio åren under Geronimos ledning, är makalöst spännande att följa.

Det stora problemet för Glas under apachestudierna har varit att apacherna själva genomgående är mycket kritiska till de vitas forskning. Och detta med all rätt. Många av dagens apacher upplever att de blir utnyttjade och exploaterade av alla dessa vita som ständigt uppvaktar dem och orerar om sitt ”intresse” för dem. Något de verkligen föraktar är det typiska nördintresset från vit medelklass, oavsett om det är nördar från USA eller från andra delar av världen, till exempel från Sverige, beskäftiga personer som kommer farande till reservaten i hopp om att få intervjua (en begäran som oftast avslås). Detta envisa nördintresse upplevs som dubbelt falskt. Det är för det första till intet förpliktande på så vis att det för det mesta bara handlar om ett maniskt samlande av kunskaper, fakta, berättelser för egen upplevelsekonsumtion utan att något i praktiken uträttas för apacherna av idag (de har det fortfarande svårt) eller för världen överhuvudtaget, och det är för det andra förljuget på så vis att det ofta romantiserar och förskönar det som egentligen var mycket mer komplicerat än vad nördarna kan förstå. Men så har det alltid varit med krig och elände. En viktigt poäng är till exempel att Geronimo sällan ses som hjälte av dagens apacher, utan snarare som en omdömeslös ledare som förlängde apachernas lidande och försvårade deras situation på ett sätt som har verkningar än idag.

Ytterligare ett av Glas nördintressen är kärnvapen, en besatthet som efter åratal av forskning resulterade i boken Först blir det alldeles vitt – En bok om atombomben. Ambitionen med boken var att följa hela tillkomsthistorien, hur atombomben skapades, alltifrån forskarnas första trevande försök och de många vetenskapliga genombrotten under 1900-talets första decennier, till forceringen under andra världskriget när mer än ett dussin nobelpristagare i fysik hjälpte USA att på kortast möjliga tid genom en arbetsinsats som saknar motstycke – 150 000 personer arbetade i tre gigantiska anläggningar – tre hemliga städer – framställa de två bomber som utplånade Hiroshima och Nagasaki – och sedan fortsättningen: den måttlösa kapprustningen under kalla kriget och de många incidenterna, särskild Kubakrisen, när världen var ett knapptryck från det storskaliga kärnvapenkrigets utbrott – vilket tveklöst skulle ha lett till civilisationens och mänsklighetens undergång (att konsekvenserna skulle bli så allvarliga insåg varken dåtidens forskare, militärer eller politiker). En ännu tydligare ambition i boken är att försöka förstå hur allt detta kom sig. Hur kunde det bli så här? Hur kunde så mycken möda och så mycken genialitet ägnas åt vad som utan tvekan är mänsklighetens mest vansinniga, mest idiotiska projekt – att uppfinna atombomben, vapnet som kan innebära mänsklighetens undergång – hur var det möjligt? Dessutom var det viktigt för Glas att i boken reda ut hur stort atombombshotet är idag och vad som kan hända om terrorister får tag i någon av de s k ryggsäcksatombomber som både USA och Sovjet tillverkade under kalla kriget – en del av dessa är just nu på drift från de militära förråden. Boken grundar sig på efterforskningar i källor som först i efterdyningarna av kalla kriget blivit tillgängliga.

En annorlunda bok är ”läsaren avgör-romanen” Bärnstenskyssen, en roman av närmast unikt snitt, nämligen för att läsaren styr handlingen. Efter 43 sidor – när vi lärt känna huvudpersonen ganska väl – hamnar denne i en valsituation. Ska han gå hem till kvinnan som han blivit så blixtkär i och som bjudit hem honom på middag – bläddra i så fall till sidan 50. Eller ska han åka till ett viktigt affärsmöte som kan resultera i en miljardaffär – fortsätt i så fall läsa på sidan 109. Så håller det på, efter 10-20 sidor måste läsaren välja mellan två alternativ, gång på gång. (Ofta handlar det om att välja mellan kärlek och pengar/karriär.)

Läsarens val leder alltså huvudpersonen framåt genom boken. Det är svåra, avgörande val. Mycket står på spel. Boken är spännande på ett originellt vis, det här överträffar vanliga romaner. Till sist hamnar huvudpersonen/läsaren i något av de sex sluten – och sluten är väldigt olika varandra, särskilt när det gäller det uppnådda måttet av lycka eller olycka. Boken kan läsas gång på gång. Troligen ändrar läsaren något av sina beslut vid varje läsning – därmed blir resultatet för varje gång en ny läsupplevelse, en ny bok.

Den senaste boken – Solen ser ingen skugga – är ännu nördigare än någon av de föregående, eftersom personen den handlar om – Leonardo da Vinci – förmodligen är historiens mest oöverträffade nörd. Peter Glas berättar om en fascinerande vetenskapsman och konstnär, efter att ha läst om Leonardo, vandrat i hans fotspår i Italien och framför allt ägnat åratal åt att närstudera hans efterlämnade skisser och anteckningar – allt för att kunna sammanställa denna heltäckande, ändå lättlästa biografi. Fram träder människan Leonardo da Vinci.