RYMDEN ÄR TOM

(Avsnitt 2 i serien Peter Glas kosmologi)

Universum är 16,7 miljarder år gammalt och expanderar ständigt, ända sen ursprungsexplosionen, The Big Bang.

Människan är ganska klipsk. Hon står här på jorden och funderar och kommer fram till hur gravitationen fungerar, hur energin sprids, hur stjärnorna åldras.

Genom att världsrymden finns runt omkring oss har vi också en uppfattning om ett ”här”. Rymden upprättar tid och plats för människan. Rymden är rummet, bakgrunden, omgivningen för hela diskussionen.

Rymd-människa-relationen är ett exempel på samspelet mellan ”att finnas är att uppleva” och ”att finnas är att bli upplevd”. Universum ”finns” bara genom att vi upplever det. Det har säkert en massa egenskaper som vi inte känner till, men just att det ”finns” är ett fenomen som uppstår genom att just människan upplever att ”universum finns”.

Universum finns där ute och det består till största delen av tom rymd. En stor tom andning. Alla ljuden från jorden försvinner mjukt ut i den stora svarta tomheten.

Och tomheten finns lika mycket inom oss. Det är därför vi känner sån samhörighet med rymden. Det är samma tomhet här som där. Det är därför som Stephen Hawking kan sitta i sin rullstol i Oxford och TÄNKA sig fram till hur universum fungerar. Sufierna som sa att tillvaron är tom har medhåll från Oxford. Den moderna naturvetenskapen nynnar med i den gamla meditationsmelodin Auumm. Man möts i den befriande sanningen att allt är ett, att spegeln är blicken och blicken spegeln.

Människan är instängd i människovarat. Det universum människan upplever är alltid bara den mänskliga bilden av universum. Vi kan aldrig komma ut ur ”vårt” universum. Inte så länge vi är människor. ”Vårt” universum finns bara genom oss, genom vårt betraktande. Det är en ömsesidighet. Rymden och människan pekar ut varann för varann. Kanske finns det en annan vända i leken, med den rår vi inte över, den kommer när den kommer, om den kommer.

Rymdens människotyp är beatniken, resenären, astronauten, ”att segla är nödvändigt”, ”we’re here to go”. Till grundutrustningen hör en hel rad teknologiska anordningar som rymddräkt, mobiltelefon, vintagejeep, syrgastub. Rymdmänniskans verb är sväva, kretsa, landa. Symbol: cirkel.

 

==============================================================================================

 

VÄRLDSRUMMET ÄR KONCENTRISKT
(Avsnitt 1 i serien Peter Glas kosmologi)

I Peter Glas kosmologi är världen en svit av koncentriska cirklar med världsrymden ytterst och biblioteket i mitten. Bibliotekets innersta rum är centrum för allt människan pysslar med, centrum för människans typiskt-mänskliga värld av verktyg och ikoner.

I rymden kan människan inte leva utan stora krux. I vildmarken är det oftast också för tufft. Det typiskt-mänskliga är att bygga trädgårdar och växthus för att försöka styra biologin och få ett trivsammare tillstånd. Tämja vildmarken. Det är en seg långsam strävan. I vissa perioder verkar hon nästan fixa det.

På vägen in mot det innersta rummet förskjuts intresset allt mer från det betecknade till själva tecknen. Allt blir abstraktare. Allt blir en miljö av tecken, en värld av stories, att artefaktiskt kulturkosmos, på gott och ont, fullt av geniala iakttagelser och korrekta slutledningar blandade med missuppfattningar och felslut. Genom abstraktionen lossnar materiens fjättrar, resonemanget börjar sväva fritt, lämnar stunden och platsen, man hamnar i förbindelselänk med människor i andra tider och på andra platser.

Det innersta rummet är ett jätteförråd av förtätade tankar, essenser, gamla koncentrat i bruna flaskor att hitta, korka upp, spä ut, det verkar aldrig ta slut därinne, det innersta rummet är en kaka man kan äta och ändå ha kvar, en särimnergris man kan slakta gång på gång, ett ymnighetshorn som bara flödar och flödar genom seklerna. Trender må komma och gå, biblioteket består.

Vitplatta

Vitplatta

Vitplatta

.

Annonser