SENASTE BOK:
SOLEN SER INGEN SKUGGA
— EN BOK OM LEONARDO DA VINCI

Jag påbörjade arbetet med Leonardoboken för mer än tio år sedan, plöjde de stora biografierna, studerade de få erkända Leonardotavlorna så ingående jag kunde, reste i Leonardos fotspår i Italien, besökte platserna där han var verksam och – framför allt – satte igång projektet att systematiskt arbeta mig igenom hans efterlämnade anteckningsböcker.

Leonardo skrev anteckningar om allt som passserade genom hans nyfikna hjärna. Det blev med tiden 20 000 sidor – av dessa finns drygt 6 000 sidor bevarade – fullpackade med detaljiakttagelser, resonemang och slutsatser om allt man kan tänka sig mellan himmel och jord.

Ämnet människokroppen var nog det som fascinerade honom allra mest. Han dissekerade lik, skar upp och undersökte hur människan ser ut inuti. Ritade av muskel efter muskel, blodkärl efter blodkärl, sena efter sena. Försökte förstå hur allt hänger samman, försökte förstå hur kroppen fungerar.

Han var också intresserad av astronomi. I en tid när auktoriteterna hade kvar den urgamla världsbilden med jorden som alltets mitt och solen som ett klot som rör sig över himlen, går upp och går ner, började Leonardo ifrågasätta hela det vedertagna systemet. ”Solen rör sig inte” antecknade han, som om han var nära att knäcka koden före både Copernicus och Kepler.

I sina forskningar i geologi kom han fram till att landskapet har förändrat sig i stora steg, det som nu är slättlandskap kan tidigare ha varit havsbotten, och han hittade fossiler av havsdjur uppe i bergen, vilket fick honom att dra slutsatsen att hela bergskedjor kan ha rört på sig genom årmiljonerna.

Han intresserade sig för botanik, matematik, geometri, optik, akustik, arkitektur, målarkonstens teori, musikteori och mycket mer. Moral, filosofi, betraktelser över livets gång. Själens existens. Kärlek, hat, välvilja, grymhet. Fabler, talesätt, visdomar. Precis allt man kan tänka sig har åtminstone vidrörts av Leonardo i hans myller av grubblerier.

Han analyserar geometriska problem, skriver utkast till brev, formulerar regler för konstnären. Han ritar kartor, gör skisser till målningar, projekterar den optimala staden, gör teckningar som fångar det personliga i olika ansikten, tecknar djur i rörelse, tecknar människokroppen i olika positioner och undersöker proportionerna mellan kroppens olika delar. Han gör ritningar till teaterrekvisita, till musikinstrument, till tekniska uppfinningar som textilmaskiner, urverk, pumpar, grävmaskiner, lyftkranar och mycket annat.

Här finns skisser till finurligheter som dykarutrustning, ubåt, fallskärm, helikopter, flygplan. Här finns många olika sorters militära vapen, slungor, katapulter, kulsprutor, kanoner, stridsvagnar, anordningar för att ta sig över fiendens murar, anordningar för att kunna ramma fiendens fartyg, och omvänt för att skydda sig mot fiendens försök att ramma ens egna fartyg.

Han skriver kom-i-håg-listor om vad han måste göra och ta reda på, böcker han ska försöka få tag i, personer han ska söka upp. Han gör listor över böckerna i sitt bibliotek, han gör uppställningar över utgifter han haft, han ritar rebusar, ställer upp ordlistor. När han bestämmer sig för att bli bättre på att läsa böcker på latin börjar han rada upp latinska glosor, tusentals.

Han ställer frågor till sig själv, frågor som han tänker se till att få besvarade.

Vad gör att musklerna kan röra sig? Hur uppstår kroppsvärmen? Vad håller varelserna vid liv? Vad ÄR liv?

Han ålägger sig att utforska olika kroppsliga fenomen: En nysning – vad ÄR det? En gäspning? En spasm? Vad ÄR förlamning, huttrande, svettning, trötthet, hunger, sömnighet, törst, åtrå? Hur uppstår åtrå?

Att läsa i Leonardos anteckningsböcker är som att ge sig i kast med något på vinst och förlust, kliva i vagnen och skramla iväg utmed berg-och-dal-banans vindlande räls eller som att stiga ner i en trotsig båt som raskt ger sig ut på de vilda guppande vågorna. Här gäller det att hänga med.

Det måste vara oerhört arbetsamt, tungt och tröttsamt, att forska så intensivt som Leonardo gör, så envist. Eller inte? Även på den frågan plitar han ner ett svar: ”Inget arbete är så stort att det kan trötta ut mig.”

Så han fortsätter oförtrutet. Frågor radas upp, de verkar kunna gälla precis vad som helst, och alla besvaras med samma energi. Leonardo är lika bra på att ställa påhittiga frågor som att komma med finurliga svar.

Ibland undrar jag hur det är möjligt att vara så här nyfiken, att undra över så udda saker. Till exempel när han uppmanar sig själv att skaffa grislungor som han ska blåsa upp för att ta reda på om luftfyllnaden gör dem större både på längden och på bredden eller om de kanske ökar i längd men minskar i bredd eller vice versa. Eller när han bestämmer sig för att undersöka tungan hos hackspetten eller käken hos krokodilen – de måste ju vara mycket speciella, tänker han.

”Solen ser ingen skugga” är min egen funderingsbok om denne historiens kanske allra största funderare – Leonardo da Vinci.

Vitplatta

Vitplatta

Vitplatta

.