DET INNERSTA RUMMET ÄR OBESKRIVLIGT
(Sjunde/sista avsnittet i serien Peter Glas kosmologi)

Det innersta rummet är tillvarons förtätade mittpunkt dit människans sinne oavlåtligt dras. Mycket pekar mot en sådan punkt, resonemangen, tidsaxlarna, frågorna om tillvaron. Det finns en känslomässig övertygelse hos många att det finns NÅGOT att hitta därinne, det är svårt att formulera vad, något värdefullt, något viktigt, något som löser upp oklarheterna och besvarar frågorna.

Var och en har sin egen fantasi om hur det innersta rummet rent konkret ser ut. För vissa är det kanske ett mörkt ställe fullt med alkemisk bråte, för andra en sval och luftig lokal med vita väggar och en gitarr lutad i ett hörn.

En typisk forskare kanske tänker på det innersta rummet som den lyckobringande aha-upplevelsen när den geniala problemlösande formeln plötsligt visar sig. En mystiker kanske identifierar det innersta rummet med den obeskrivbara enhetsupplevelsen. Någon annan kanske associerar till ”den där gången” med den svindlande ljuvliga livet-är-OK-som-det-är-just-nu-upplevelsen.

Koncentrationen och förtätningen i det innersta rummet är kolossal, det infraljudsvibrerar som de sugande knappt hörbara mullertonerna före åskan, det blir som när en reaktor laddas och laddas och sen kastar ur sig mångdubbelt mer än man la in, som fusionsreaktionen i solens mitt. Ett mysterium av explosiv generositet, tillvaro & närvaro i överflöd, man bara gapar stilla i tyst förvåning.

Det innersta rummet liknar inte kungatronen eller berömmelse-rampljuset det minsta. Det här har inget med samhällets publika eller monetära framgång att göra. (Något som många framgångsrika för övrigt har betonat. I rampljusframgången finns inga livssvar. ”You find out when you reach the top you’re on the bottom.”)

Det innersta rummet förknippas ofta med ensamhet. Sant är att ensamhet ofta är ett villkor för den koncentration som behövs. Men målet är knappast ensamt. Målet är kärlek och insikt och förening med duet och gemenskapen och alltet. Backpackern med sin ficklampa och taroteremiten med sin lykta irrar inte utan söker beslutsamt och vill verkligen nå fram.

Det innersta rummet förknippas ofta med stor lärdom, med beläsenhet, med idog läsning av miljontals volymer. Sant är att man på vandringen mot det innersta rummet ofta passerar en hel del bokhyllor, men själva insikten är ändå inte boklig, eller ens formulerbar, utan mystisk och mångbottnad som livet självt.

Det innersta rummets människotyp är Envar, jag själv, du själv, i det tysta ensamma ögonblicket då handen sträcks ut mot duet, mot den andre, mot det andra, mot det eviga, och försoningen för en stund känns, eller är det bara en illusion, en förhoppning som blåste bort lika fort som den kom? Det är inte lätt att veta. Man hoppas. Man undrar. Man kanske aldrig slutar att hoppas och undra.

Grundutrustningen är hur simpel som helst – kläderna man står och går i, hyfsad hälsa och en gnutta mat i magen. Inget mer behövs egentligen. Verb: avstå, inse, uppgå. Symbol: punkt (=falluckan, utvägen, nollpunkten, världsägget, pärlan i åkern, de vises sten).

 

============================================================================================

 

BIBLIOTEKET SOM BORG
(Avsnitt 6 i serien Peter Glas kosmologi)

Utanför bibliotekets portar jäktar handlingens människor omkring och genomför stora projekt med stora konsekvenser. Inne i biblioteket sitter tysta läsare och begrundar det som sker. Läser historieböckerna och ser att allting upprepar sig. Kanske är det inte mycket man kan göra åt världens elände. Kunskapens sfär och handlingens sfär är bara förbundna med tunna trådar.

Ändå är det i biblioteket räddningen finns. Här finns protokollet. Här finns skisserna. Här finns möjligheterna. Biblioteket är outtömligt. Nästan allt finns redan och mer hopas ständigt. Vissa crux finns förstås: Det kan vara svårt att lära sig att hitta bland hyllorna. Och man måste ta sig tid att läsa. Och man måste öva sig i avskärmning. Det är nödvändigt med brysk, nästan total avskärmning från det vilseledande samhällstjattret.

Biblioteket är en bastant borg full med lärdom som inte rasar i första taget. Och den enskilda boken är också en liten befästning runt en skatt, pärmen är en port att öppna. Förhoppningen finns att man ska hitta något som kommer att förändra allt för en, bara man väljer rätt hylla, bara man hittar rätt bok. Vissa av böckerna i biblioteket står där och väntar på just mig, vissa ord, vissa beskrivningar, vissa själsliga helheter väntar på just mig, någonstans på hyllorna finns vissa nycklar till just min tillvaros lås.

Biblioteket har en stilla värdighet och en självklar pondus som inte mycket annat i civilisationen har. Många av böckerna har uppnått en aktningsvärd ålder och står ändå helcoola på hyllorna utan att ha tappat tankeskärpan det minsta. Man blir ödmjuk, man får lust att göra fredshälsning med vapenlös handflata, man får lust att inordna sig. Böckernas stora antal och höga ålder och oöverskådliga innehållsrikedom inger respekt. Möjligen blir man lite förhandspåverkad av att folk tassar omkring och viskar.

Biblioteket befinner sig ganska långt in mot centrum i tillvarons koncentriska in-ut-puls. Mycket av allt det konkreta därute finns representerat härinne i textform. Nästan allt finns sammanfattat här, man kan leva hela sitt liv härinne i teckensfären, abstraherad, förenad med andra människor och epoker som också genomgått transformationen från liv till text. Allt och alla sugs tungt och tryggt in i denna abstraktionernas väldiga mullrande virvel: skrivkonsten. Och hela tiden cirklar vi inåt, vi känner att vi närmar oss centrum.

Bibliotekets människotyp är inbunden. Ofta finns draget av gnet, bokmal, kalenderbitare, ofta handlar det om superudda intressen som ingen annan ser något nytta med. Biblioteksmänniskorna kan verka överflödiga och onyttiga i sin avskildhet från kroppsarbetet, men man kan alltid försvara dem med att de ställer till med så förhållandevis lite oväsen och oreda. Det är beskedligt folk som ofta svarar så gott de kan när man kommer med frågor. Föredömligt duktiga i att sortera brokiga virrigheter i prydliga fack. Biblioteksmänniskans grundutrustning är förutom alla böckerna block och penna och stationär dator. Verb: beskriva, begripa, berätta. Symbol: stearinljuslåga.

 

============================================================================================

 

VÄXTVÄRKEN I VÄXTHUSET
(avsnitt 5 i serien Peter Glas kosmologi)

Växthuset är en extremare form av trädgård. Allt mer av mänskligt tänkande, logik, planering, experiment, allt mindre av instinkt, vildfröning, ostördhet.

Växthuset visar på ett typiskt drag hos människan: hennes fixa idé att naturen inte räcker till som den är i sitt grundutförande. Den måste vridas upp några varv. Skyndas på, hetsas upp, piskas fortare fram. Människan är sällan nöjd, vill ofta att allt ska bli större och gå snabbare. Mer värme, mer ljus, mer fukt, snabbare växande. Ofta tvekar hon inte inför inblandning av diverse kemikaliska vätskor och pulver. Växthuset står för effektivisering och rationalisering, modernt jordbruk, modern industri, modern vardag.

I Peter Glas rimlexikon rimmar ordet växthus med ord som ”broileruppfödning”, ”bestrålningskonservering”, ”genmanipulation” – tekniska kromglänsande ord som skickar en kåre av osäkerhet över ryggen. Osäkerhet inför framtiden. Ibland mycket vackra ord. Ord som man lockas acceptera fullt ut.

Växthusets princip är att man hopar kraften från solljuset, samlar in den snabbt genom stora glasrutor och förlorar den bara sakta. Det blir ett i vissa avseenden rikare liv, varmare, rikare på tomater och orkideer, men ett liv bakom glas. Det liknar den moderna människans liv i den teknologiska staden, avskild från vilddjuren och snöstormarna. Det kan kännas tryggt och gott. Men glasväggar är sköra och man måste leva med psykisk beredskap för glaskross. Och även om det är vilsamt är det lite instängt, lite ofritt, man upptäcker att det man gillar bäst i TV:n är naturprogrammen, man känner lust att hoppa rätt genom glaset i TV-skärmen ut i vildmarksverkligheten.

Växthusets människotyp är sakinriktad och evigt experimentlysten och gillar att gå omkring i vit rock och hålla upp provrör mot ljuset och speja efter färgskiftningar i reagensvätskan. Av mer balanserade personer givetvis anklagad för att vara inbunden och känslohämmad och fackidiot, men Peter Glas försvarar den här nörden i alla väder. Klanka inte på nörden, försök istället få nörden att uppfinna lösningar på de stora miljöproblemen.

Med växthuseffekten menas den oönskade värmestegringen på jorden när bilavgaserna lägger sig som glasrutor runt jorden och gör hela jordklotet till ett växthus. Människan är så storartad att det finns stor risk att hon kommer att växa ihjäl sig.

Nutida rymdstationer är på många vis flygande växthus. I dem kommer i framtiden allt fler människor att leva med hela naturen utbytt mot växthuset, det inglasade vardagsrummet i rymden. Man kommer att berätta sagor för barnen om en tid då det fanns skogar och sjöar och man kommer att betrakta vår tid som rena mytologiska urtiden. Så det är NU vi borde glädjas, det är NU vi fortfarande har en självfungerande natur – träd, gräs & stenar i vilt och fritt tillstånd.

Till grundutrustningen i växthuset har alltid hört en massa harmlösa pysselgrejer om blomduschare, blompinnar och fönsterputsmedel. Numera ingår också hela svängen med oblygt manipulativ laboratorieutrustning, alltifrån provrörscentrifuger till partikelacceleratorer. Växthusmänniskans verb är förändra, förädla, förvandla. Symbol: pyramid.

 

============================================================================================

 

ODLA DIN TRÄDGÅRD
(Avsnitt 4 i serien Peter Glas kosmologi)

Trädgården är en symbol för det gamla hembygdsromantiska förindustriella försöket att tukta tillvaron med hjälp av handkraft och enkla verktyg. Vildmarken var för vild för oss människor så därför började vi odla. I tusentals år var odlandet ofarligt för naturen, det är först på sistone som det har börjat spåra ur. Nu lever vi i det hypermoderna extremsamhället med mycket välstånd men med många obalanser och ständigt nya allvarliga skador på tillväxten.

Sett i det skenet är trädgården något av en sista bastion. En ännu rofylld plats med lövsus och mylldoft. För många är trädgården en symbol för trygghet. För ett fungerande och lätthanterligt liv. Skafferiet som fyller på sig självt. Kurorten på den egna tomten där man gungar i hammock och läser avkopplande texter.

Med trädgård kan man mena mycket. Man kan mena mysig förfallen trädgård med blötdoftande fallfrukt på marken, man kan också mena kusligt stram anläggning med krattade gångar och figurklippt buxbom. Japanska trädgårdar är små sagovärldar som man kan gå på fantasivandring i. Proffsiga trädgårdar utstrålar framför allt strävan och omsorg. Ogräsrensning och jordvändning. Rullande av skottkärra med puttrande kompost. Trädgården är ett slutet system som producerar massor av ätbar växtlighet tack vare ganska överblickbara arrangemang, vattna-lite-här, rensa-lite-där. Ingen annan input än regn & sol. När man tänker närmare på saken slås man av inslaget av trolleri.

Innebörden av Voltaires berömda sentens ”Vi måste odla vår trädgård” är att realismen (röj! gräv! ta tag!) sätts före idealismen (diskussionerna, teorierna, luftslottsbyggandet). Att bara vilja odla sin trädgård är en blygsam föresats men tydlig och lättfattlig. Små strider och små segrar. I närheten ligger oräkneliga andra urgamla nästan utnötta visdomsord som ”Förvalta ditt pund” och ”Statens kaka är liten men säker”. Även om det finns mycket förnuft i sådana påbud lurar också en bedräglig besinningsideologi, en osmart sänka-blicken-mot-maten-hållning. Om man inte ser upp kan man bli kuvad i sin egen trädgård.

När man jämför den gammalmodiga trädgården med jordbruket i industrisamhället blir den oerhörda brutaliteten i det moderna tydlig. Den gamla trädgården ligger ganska nära naturen. Många obalanser regleras automatiskt, det är bara väntade svängningar runt ett mittläge. Naturens alla gräshoppssvärmar, lämmeltåg och nyckelpigsinvasioner ingår i ett invant spel och automatisk reparation sätts omedelbart igång. Så fungerar inte det industriella projektet. När en industrikugge brister kan det bli värre trubbel än gräshoppskatastrofer.

Trädgårdens människotyp är stationären, den vanesträvsamme och icke-expansive, ofta jovialiske, som ser ett fundamentalt livsvärde i att konkreta göromål genomförs som de ska, som kan stå tyst i myllan på mornarna och bara beskåda fakta, liksom försvinna in i biologins kretsande tantra. Ogillar att resa och flänga. Gillar att jobba fysiskt hårt och gillar att sova middag. Hos trädgårdens människotyp finns en respekt för naturens regelsystem som ses som en förborgad kod som man bitvis kan tillskansa sig genom skärpta iakttagelser och logiskt tänkande. Det mumlas under arbetet, funderingar som ingen hör, tusentals detaljfunderingar om hur jorden bäst ska vattnas och dikas och växterna planteras för att rimma med naturens oskrivna praktika. Grundutrustningen består av idel hederliga grejer med handtag som skottkärra, spade, grep, cykel. Trädgårdsmänniskans verb är avgränsa, röja, rensa. Symbol: ruta.

 

=============================================================================================

 

VILDMARKEN ÄR LIVETS BAS
(Avsnitt 3 i serien Peter Glas kosmologi)

För det otränade ögat verkar vildmarken som namnet anger vild. Kanske till och med otrygg, otäck, ond. Men den är i själva verket tvärtom oskuldsfull. Här finns rovdjur som river byten, men ingen ondska, ingen mänsklig beräknande destruktivitet. Myllret kan verka kaotiskt, men det är naturens livgivande kaos, som i själva verket är ett intrikat system. Myrorna som verkar myllra planlöst arbetar systematiskt. Syftet med vildmarken är uppenbart: att härbärgera själva Livet. Vildmarken är livets ursprungsland, härifrån kommer vi alla, här finns basen, genbanken, livsförrådet.

Vildmarken är ömtålig. Och den är inte vår, inte människans, vi har ingen naturgiven rättighet att mixtra och fiffla med den. Helst ska man inte ens bryta grenar utan bara ta småkvistar som trillat ner. Det vore idealet. Bort med fingrarna från vildmarken! När människan mixtrar med vildmarken blir resultatet ofta öken, ofta oåterkalleligt, mixtrandet leder till mer icke-liv, till mer tom rymd.

”Vildmarksmänniskan” är en människa som begripit detta och kommer strosande försiktigt och utan vinningslystet uppsåt. Vildmarksmänniskan är icke-manipulativ och ändrar hellre på sig själv, på den egna mentala inställningen, än styr och ställer med djur & natur. Behåller hela tiden en viss distans till omgivningen. Noli me tangere och jag-på-min-kant-gör-ingen-förnär. I vissa fall kan hållningen utvecklas till en suverän överlevnadsstrategi som hos Castanedas ”krigare” som gjort ensam-är-stark till totalfilosofi. ”Berör tillvaron med lätt hand, krama inte musten ur den.”

De naturfolk som fortfarande finns står förstås i särklass. De är ÄKTA vildmarksmänniskor. Vi som inte är födda i bushen kan aldrig bli annat än turist-vildmarksmänniskor. Men det behöver inte vara någon föraktlig hållning, turist-vildmarkshållningen kan också vara ärlig och uppriktig. Människan är en varelse som i ganska hög utsträckning kan bryta upp och lämna sin groningsgrund, och till skillnad från äpplet ta sig iväg ganska långt från trädet.

Man ändrar perspektiv på livet när man hamnar i vildmarken, ett litet vindskydd av granruskor kan upplevas som mysigare än sängen därhemma. Tältet och lägerelden är inga allvarliga ingrepp och räcker långt ändå.

I vildmarken kan människan träffa naturandarna, till exempel Pan, som är en av de laserprojektioner Som Gud då och då använder sig av för att ge människan en skymt av den gudomliga fortvaron.

Vildmarksmänniskan har små personliga anspråk och skövlar inte. Samlar på karmalätta saker (bärnstenar, ozondofter, fågelobservationer, aluminiumburkar för pantning). Trivs med temporära nattläger. ”På ställen där man sover blott en gång…” Politiskt ofta optimist-utopist-aktivist, ofta utåtriktad, men kanske lika ofta enstöring som mest sitter tyst i sitt regnskydd och pular med ett litet överlevnads-kit i en pryllåda med småfack. Moderna urbana varianter av vildmarksmänniska är nattvandrare och dumpstrare. Till grundutrustningen hör förstås en rad rena överlevnadsgrejer som hellyhansentröja, gummistövlar, ormserum, men också utomhuskulturella småprylar som munspel, pocketbok, blyertspenna för marginalanteckningar. Vildmarksmänniskans verb är sträva, söka, plocka. Symbol: våglinje.

 

=============================================================================================

 

RYMDEN ÄR TOM

(Avsnitt 2 i serien Peter Glas kosmologi)

Universum är 16,7 miljarder år gammalt och expanderar ständigt, ända sen ursprungsexplosionen, The Big Bang.

Människan är ganska klipsk. Hon står här på jorden och funderar och kommer fram till hur gravitationen fungerar, hur energin sprids, hur stjärnorna åldras.

Genom att världsrymden finns runt omkring oss har vi också en uppfattning om ett ”här”. Rymden upprättar tid och plats för människan. Rymden är rummet, bakgrunden, omgivningen för hela diskussionen.

Rymd-människa-relationen är ett exempel på samspelet mellan ”att finnas är att uppleva” och ”att finnas är att bli upplevd”. Universum ”finns” bara genom att vi upplever det. Det har säkert en massa egenskaper som vi inte känner till, men just att det ”finns” är ett fenomen som uppstår genom att just människan upplever att ”universum finns”.

Universum finns där ute och det består till största delen av tom rymd. En stor tom andning. Alla ljuden från jorden försvinner mjukt ut i den stora svarta tomheten.

Och tomheten finns lika mycket inom oss. Det är därför vi känner sån samhörighet med rymden. Det är samma tomhet här som där. Det är därför som Stephen Hawking kan sitta i sin rullstol i Oxford och TÄNKA sig fram till hur universum fungerar. Sufierna som sa att tillvaron är tom har medhåll från Oxford. Den moderna naturvetenskapen nynnar med i den gamla meditationsmelodin Auumm. Man möts i den befriande sanningen att allt är ett, att spegeln är blicken och blicken spegeln.

Människan är instängd i människovarat. Det universum människan upplever är alltid bara den mänskliga bilden av universum. Vi kan aldrig komma ut ur ”vårt” universum. Inte så länge vi är människor. ”Vårt” universum finns bara genom oss, genom vårt betraktande. Det är en ömsesidighet. Rymden och människan pekar ut varann för varann. Kanske finns det en annan vända i leken, med den rår vi inte över, den kommer när den kommer, om den kommer.

Rymdens människotyp är beatniken, resenären, astronauten, ”att segla är nödvändigt”, ”we’re here to go”. Till grundutrustningen hör en hel rad teknologiska anordningar som rymddräkt, mobiltelefon, vintagejeep, syrgastub. Rymdmänniskans verb är sväva, kretsa, landa. Symbol: cirkel.

 

==============================================================================================

 

VÄRLDSRUMMET ÄR KONCENTRISKT
(Avsnitt 1 i serien Peter Glas kosmologi)

I Peter Glas kosmologi är världen en svit av koncentriska cirklar med världsrymden ytterst och biblioteket i mitten. Bibliotekets innersta rum är centrum för allt människan pysslar med, centrum för människans typiskt-mänskliga värld av verktyg och ikoner.

I rymden kan människan inte leva utan stora krux. I vildmarken är det oftast också för tufft. Det typiskt-mänskliga är att bygga trädgårdar och växthus för att försöka styra biologin och få ett trivsammare tillstånd. Tämja vildmarken. Det är en seg långsam strävan. I vissa perioder verkar hon nästan fixa det.

På vägen in mot det innersta rummet förskjuts intresset allt mer från det betecknade till själva tecknen. Allt blir abstraktare. Allt blir en miljö av tecken, en värld av stories, att artefaktiskt kulturkosmos, på gott och ont, fullt av geniala iakttagelser och korrekta slutledningar blandade med missuppfattningar och felslut. Genom abstraktionen lossnar materiens fjättrar, resonemanget börjar sväva fritt, lämnar stunden och platsen, man hamnar i förbindelselänk med människor i andra tider och på andra platser.

Det innersta rummet är ett jätteförråd av förtätade tankar, essenser, gamla koncentrat i bruna flaskor att hitta, korka upp, spä ut, det verkar aldrig ta slut därinne, det innersta rummet är en kaka man kan äta och ändå ha kvar, en särimnergris man kan slakta gång på gång, ett ymnighetshorn som bara flödar och flödar genom seklerna. Trender må komma och gå, biblioteket består.

Vitplatta

Vitplatta

Vitplatta

.

Annonser