Jag är fortfarande upprymd av den särskilda Leonardoutställningen på Louvren som jag besökte innan den stängde i februari 2020. Det var förmodligen once-in-a-lifetime-möjligheten att få se en hel uppsjö av Leonardos verk samlade på en plats.

Det var rent ut sagt hisnande att få beskåda hela åtta av Leonardos sexton kända oljemålningar (om man även räknar med den omdiskuterade Madonnan med garnvindan blir det nio av sjutton) och därtill ett stort antal av Leonardos berömda teckningar och dessutom – för intressant jämförelse – flera verk av Leonardos lärare och av hans två främsta elever.

Allt detta och mer därtill serverades mina glupande sinnen under en makalös tvåtimmarsvandring genom denna stora särskilda Leonardoutställning.

Sammanlagt 174 verk förevisades – utställningen öppnades den 24 oktober 2019 och pågick till den 24 februari 2020. Kanske återkommer aldrig chansen att få studera merparten av Leonardos konst i en enda samlad session – det här var stort och hänförande och kändes ofattbart.

Allra mest fascinerande är att Leonardos oljemålningar, hans odiskutabla mästerverk, så väl TÅL denna nära beskådan. De är nämligen precis så imponerande och övertygande som man förväntar sig att de ska vara. Det råder inget som helst tvivel om saken: Leonardo håller, han är evig.

Mycket intressant att så här få jämföra föregångaren Verrocchios målningar och eleverna Boltraffios och d’Oggionos med Leonardos. Här gavs rikliga möjligheter att genomföra sådan skärskådan eftersom deras tavlor presenterades sida vid sida med Leonardos, i samma perfekta inramning, i samma perfekta belysning.

Föregångaren och eleverna är även de oerhört skickliga. De kan verkligen sin sak, de behärskar de tekniska greppen, det är inte tal om annat än att även de imponerar stort. Ändå saknar de något – nämligen just det som gör Leonardo till Leonardo. De saknar det gäckande, det undflyende, det gåtfulla.

När Leonardo målar ett ansikte lyckas han alltid förmedla det outgrundliga i anletsdragen, det som får betraktaren att börja fantisera, det som skapar upplevelsen av att man står inför ett porträtt av en själ.

Mona Lisas omärkliga leende har vi alla begrundat. Samma gåtfullhet finns i Johannes Döparens spefulla leende, i både Annas och Marias anleten i verket Anna själv tredje och i ansiktsdragen hos Maria och ängeln Uriel i Madonnan i grottan, ja i alla Leonardos målningar. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att Det Gåtfulla är Leonardos själva signum.

Är det kanske så att Gåtan är den mästerliga konstens viktigaste beståndsdel? Med Gåtan menar jag förstås Gåtan som förblir Gåta, som inte har något givet svar och aldrig heller får något. Det obegripliga, det som inte går att transponera till ett teoretiskt påstående, det som inte är rätt eller fel, inte ja eller nej. Det som skapar en vattendelare mellan vetenskap och konst.

Fenomenet Gåtan är nämligen den bestående efterklangen vid varje möte med en Leonardotavla. Hur man än grubblar har man aldrig riktigt förstått. Man kan alltid fortsätta betrakta, fortsätta grubbla, fortsätta uppleva.

Man blir aldrig färdig med Leonardo.

MIN SENASTE BOK ÄR EN BIOGRAFI ÖVER LEONARDO:
SOLEN SER INGEN SKUGGA
— EN BOK OM LEONARDO DA VINCI

Jag påbörjade arbetet med denna bok för mer än tio år sedan, jag plöjde de stora biografierna, jag närstuderade alla de erkända Leonardotavlorna, jag reste i Leonardos fotspår i Italien, besökte platserna där han var verksam och – framför allt – satte igång projektet att systematiskt arbeta mig igenom hans efterlämnade anteckningsböcker.

Leonardo skrev anteckningar om allt som passerade genom hans nyfikna hjärna. Det blev med tiden 20 000 sidor – av dessa finns drygt 6 000 sidor bevarade – fullpackade med detaljiakttagelser, resonemang och slutsatser om allt man kan tänka sig mellan himmel och jord.

Ämnet människokroppen var nog det som fascinerade honom allra mest. Han dissekerade lik, skar upp och undersökte hur människan ser ut inuti. Ritade av muskel efter muskel, blodkärl efter blodkärl, sena efter sena. Försökte förstå hur allt hänger samman, försökte förstå hur kroppen fungerar.

Han var också intresserad av astronomi. I en tid när auktoriteterna hade kvar den urgamla världsbilden med jorden som alltets mitt och solen som ett klot som rör sig över himlen, går upp och går ner, började Leonardo ifrågasätta hela det vedertagna systemet. ”Solen rör sig inte” antecknade han, som om han var nära att knäcka koden före både Copernicus och Kepler.

I sina forskningar i geologi kom han fram till att landskapet har förändrat sig i stora steg, det som nu är slättlandskap kan tidigare ha varit havsbotten, och han hittade fossiler av havsdjur uppe i bergen, vilket fick honom att dra slutsatsen att hela bergskedjor kan ha rört på sig genom årmiljonerna.

Han intresserade sig för botanik, matematik, geometri, optik, akustik, arkitektur, målarkonstens teori, musikteori och mycket mer. Moral, filosofi, betraktelser över livets gång. Själens existens. Kärlek, hat, välvilja, grymhet. Fabler, talesätt, visdomar. Precis allt man kan tänka sig har åtminstone vidrörts av Leonardo i hans myller av grubblerier.

Han analyserar geometriska problem, skriver utkast till brev, formulerar regler för konstnären. Han ritar kartor, gör skisser till målningar, projekterar den optimala staden, gör teckningar som fångar det personliga i olika ansikten, tecknar djur i rörelse, tecknar människokroppen i olika positioner och undersöker proportionerna mellan kroppens olika delar. Han gör ritningar till teaterrekvisita, till musikinstrument, till tekniska uppfinningar som textilmaskiner, urverk, pumpar, grävmaskiner, lyftkranar och mycket annat.

Här finns skisser till finurligheter som dykarutrustning, ubåt, fallskärm, helikopter, flygplan. Här finns många olika sorters militära vapen, slungor, katapulter, kulsprutor, kanoner, stridsvagnar, anordningar för att ta sig över fiendens murar, anordningar för att kunna ramma fiendens fartyg, och omvänt för att skydda sig mot fiendens försök att ramma ens egna fartyg.

Han skriver kom-i-håg-listor om vad han måste göra och ta reda på, böcker han ska försöka få tag i, personer han ska söka upp. Han gör listor över böckerna i sitt bibliotek, han gör uppställningar över utgifter han haft, han ritar rebusar, ställer upp ordlistor. När han bestämmer sig för att bli bättre på att läsa böcker på latin börjar han rada upp latinska glosor, tusentals.

Han ställer frågor till sig själv, frågor som han tänker se till att få besvarade.

Vad gör att musklerna kan röra sig? Hur uppstår kroppsvärmen? Vad håller varelserna vid liv? Vad ÄR liv?

Han ålägger sig att utforska olika kroppsliga fenomen: En nysning – vad ÄR det? En gäspning? En spasm? Vad ÄR förlamning, huttrande, svettning, trötthet, hunger, sömnighet, törst, åtrå? Hur uppstår åtrå?

Att läsa i Leonardos anteckningsböcker är som att ge sig i kast med något på vinst och förlust, kliva i vagnen och skramla iväg utmed berg-och-dal-banans vindlande räls eller som att stiga ner i en trotsig båt som raskt ger sig ut på de vilda guppande vågorna. Här gäller det att hänga med.

Det måste vara oerhört arbetsamt, tungt och tröttsamt, att forska så intensivt som Leonardo gör, så envist. Eller inte? Även på den frågan plitar han ner ett svar: ”Inget arbete är så stort att det kan trötta ut mig.”

Så han fortsätter oförtrutet. Frågor radas upp, de verkar kunna gälla precis vad som helst, och alla besvaras med samma energi. Leonardo är lika bra på att ställa påhittiga frågor som att komma med finurliga svar.

Ibland undrar jag hur det är möjligt att vara så här nyfiken, att undra över så udda saker. Till exempel när han uppmanar sig själv att skaffa grislungor som han ska blåsa upp för att ta reda på om luftfyllnaden gör dem större både på längden och på bredden eller om de kanske ökar i längd men minskar i bredd eller vice versa. Eller när han bestämmer sig för att undersöka tungan hos hackspetten eller käken hos krokodilen – de måste ju vara mycket speciella, tänker han.

”Solen ser ingen skugga” är min egen funderingsbok om denne historiens kanske allra största funderare – Leonardo da Vinci.

Vitplatta

Vitplatta

Vitplatta

.