I min förra bok – Solen ser ingen skugga – skrev jag om Leonardos hela liv, från vaggan till graven, och berättade om det han är mest känd för: målningarna, uppfinningarna och den vetenskapliga forskningen. Den boken var som en grundkurs, en översikt i ämnet Leonardo.

I min nya bok – Månen har inget eget ljus – (som utkommer 8 april 2022) – går jag vidare och fördjupar vissa inslag i den första boken. Berättar mer. Ger fler detaljer. Ger mig in i komplikationerna. Tillåter mig att bli utförlig.

Vem som helst med ett allmänintresse för Leonardo kan ha utbyte av den första boken. Med denna nya bok finns risken att vissa läsare upplever att det blir lite för mycket, att jag serverar alltför många detaljer, att min framställning blir nördig – det är en risk jag måste ta. För min egen del är det i det mycket noggranna detaljutforskandet som ämnet Leonardo blir ännu mer intressant.

Jag arbetar främst med Leonardos efterlämnade anteckningsböcker. Jag läser hans florentinska text och översätter den ord för ord. Jag arbetar mig metodiskt fram genom de snåriga resonemangen och titt som tätt gör jag fynd – Leonardos hisnande välformulerade visdomar.

Sen kan jag inte låta bli att berätta om en del annat också. Till exempel om den märklige greven som beskylldes för att ha stulit flera oersättliga Leonardomanuskript och om turerna kring den nyupptäckta Leonardotavlan som när den auktionerades ut 2017 blev världens dyraste konstverk. Något som visar (tyvärr, tycker jag) att det har gått absurt stora pengar i fenomenet Leonardo da Vinci.

Leonardi målade inte särskilt många tavlor. Det är märkligt att Leonardo da Vinci, som idag är världens mest berömde bildkonstnär, baserar sin storhet på så få verk. Det finns för närvarande mindre än tjugo tavlor som enligt internationell expertis anses vara målade av honom. Det kan jämföras med att det finns omkring tusen verk av Van Gogh, omkring femtonhundra av Dalí och omkring femtontusen av Picasso.

Själv såg han sig först och främst som forskare och han redovisade sina resultat i sina anteckningsböcker – ungefär 6 000 sidor av hans anteckningar finns bevarade. (Beräkningar tyder på att hans dödsbo innehöll ungefär 20 000 sidor anteckningar men merparten har alltså gått förlorad.) Vad vi har är ett myller av handskrivna texter och skisser, i form av lösa blad eller stora eller små anteckningsböcker, och det som är skrivet är skrivet utan särskild disposition eller ordning. Än idag sysslar forskare (som jag själv) med att lusläsa Leonardos anteckningar i hopp om att göra nya upptäckter.

Det är märkligt – anteckningarna är som en fortfarande delvis outforskad terräng att leta efter dolda skatter i, en vildmark att gå på spännande strövtåg i. Efter snart ett par decennier av mer eller mindre dagligt umgänge med Leonardos anteckningar gör jag fortfarande fynd och hittar tankegångar som gör mig både överraskad och fascinerad.

I min förra bok berättade jag om flera av hans astronomiska funderingar, om hur han försökte förstå principerna för himlakropparnas rörelser, om hans funderingar kring naturens olika system, till exempel tidvattnet, ljusets brytning, fåglarnas flygförmåga, hästens anatomi, det mänskliga fostrets utveckling under graviditeten, ansiktets muskler, ögats lins och pupill, själens existens och mycket mer.

I denna min uppföljande bok berättar jag om andra Leonardofunderingar, andra för honom viktiga frågeställningar som han vred och vände på. Det är nu fråga om mer känslosamma, mer personliga, mer djupsinniga tankar.

MIN FÖRRA BOK ÄR EN BIOGRAFI ÖVER LEONARDO:
SOLEN SER INGEN SKUGGA
— EN BOK OM LEONARDO DA VINCI

Jag påbörjade arbetet med den boken för mer än tio år sedan, jag plöjde de stora biografierna, jag närstuderade alla de erkända Leonardotavlorna, jag reste i Leonardos fotspår i Italien, besökte platserna där han var verksam och – framför allt – satte igång projektet att systematiskt arbeta mig igenom hans efterlämnade anteckningsböcker.

Leonardo skrev anteckningar om allt som passerade genom hans nyfikna hjärna, detaljiakttagelser, resonemang och slutsatser om allt man kan tänka sig mellan himmel och jord.

Ämnet människokroppen var nog det som fascinerade honom allra mest. Han dissekerade lik, skar upp och undersökte hur människan ser ut inuti. Ritade av muskel efter muskel, blodkärl efter blodkärl, sena efter sena. Försökte förstå hur allt hänger samman, försökte förstå hur kroppen fungerar.

Han var också intresserad av astronomi. I en tid när auktoriteterna hade kvar den urgamla världsbilden med jorden som alltets mitt och solen som ett klot som rör sig över himlen, går upp och går ner, började Leonardo ifrågasätta hela det vedertagna systemet. ”Solen rör sig inte” antecknade han, som om han var nära att knäcka koden före både Copernicus och Kepler.

I sina forskningar i geologi kom han fram till att landskapet har förändrat sig i stora steg, det som nu är slättlandskap kan tidigare ha varit havsbotten, och han hittade fossiler av havsdjur uppe i bergen, vilket fick honom att dra slutsatsen att hela bergskedjor kan ha rört på sig genom årmiljonerna.

Han intresserade sig för botanik, matematik, geometri, optik, akustik, arkitektur, målarkonstens teori, musikteori och mycket mer. Moral, filosofi, betraktelser över livets gång. Själens existens. Kärlek, hat, välvilja, grymhet. Fabler, talesätt, visdomar. Precis allt man kan tänka sig har åtminstone vidrörts av Leonardo i hans myller av grubblerier.

Han analyserar geometriska problem, skriver utkast till brev, formulerar regler för konstnären. Han ritar kartor, gör skisser till målningar, projekterar den optimala staden, gör teckningar som fångar det personliga i olika ansikten, tecknar djur i rörelse, tecknar människokroppen i olika positioner och undersöker proportionerna mellan kroppens olika delar. Han gör ritningar till teaterrekvisita, till musikinstrument, till tekniska uppfinningar som textilmaskiner, urverk, pumpar, grävmaskiner, lyftkranar och mycket annat.

Här finns skisser till finurligheter som dykarutrustning, ubåt, fallskärm, helikopter, flygplan. Här finns många olika sorters militära vapen, slungor, katapulter, kulsprutor, kanoner, stridsvagnar, anordningar för att ta sig över fiendens murar, anordningar för att kunna ramma fiendens fartyg, och omvänt för att skydda sig mot fiendens försök att ramma ens egna fartyg.

Han skriver kom-i-håg-listor om vad han måste göra och ta reda på, böcker han ska försöka få tag i, personer han ska söka upp. Han gör listor över böckerna i sitt bibliotek, han gör uppställningar över utgifter han haft, han ritar rebusar, ställer upp ordlistor. När han bestämmer sig för att bli bättre på att läsa böcker på latin börjar han rada upp latinska glosor, tusentals.

Han ställer frågor till sig själv, frågor som han tänker se till att få besvarade.

Vad gör att musklerna kan röra sig? Hur uppstår kroppsvärmen? Vad håller varelserna vid liv? Vad ÄR liv?

Han ålägger sig att utforska olika kroppsliga fenomen: En nysning – vad ÄR det? En gäspning? En spasm? Vad ÄR förlamning, huttrande, svettning, trötthet, hunger, sömnighet, törst, åtrå? Hur uppstår åtrå?

Att läsa i Leonardos anteckningsböcker är som att ge sig i kast med något på vinst och förlust, kliva i vagnen och skramla iväg utmed berg-och-dal-banans vindlande räls eller som att stiga ner i en trotsig båt som raskt ger sig ut på de vilda guppande vågorna. Här gäller det att hänga med.

Det måste vara oerhört arbetsamt, tungt och tröttsamt, att forska så intensivt som Leonardo gör, så envist. Eller inte? Även på den frågan plitar han ner ett svar: ”Inget arbete är så stort att det kan trötta ut mig.”

Så han fortsätter oförtrutet. Frågor radas upp, de verkar kunna gälla precis vad som helst, och alla besvaras med samma energi. Leonardo är lika bra på att ställa påhittiga frågor som att komma med finurliga svar.

Ibland undrar jag hur det är möjligt att vara så här nyfiken, att undra över så udda saker. Till exempel när han uppmanar sig själv att skaffa grislungor som han ska blåsa upp för att ta reda på om luftfyllnaden gör dem större både på längden och på bredden eller om de kanske ökar i längd men minskar i bredd eller vice versa. Eller när han bestämmer sig för att undersöka tungan hos hackspetten eller käken hos krokodilen – de måste ju vara mycket speciella, tänker han.

”Solen ser ingen skugga” är min egen funderingsbok om denne historiens kanske allra största funderare – Leonardo da Vinci.

”Månen har inget eget ljus” är uppföljaren – som kan läsas utan att man har läst föregångaren eftersom den inleds med en sammanfattning av förra boken.

Vitplatta

Vitplatta

Vitplatta

.